Foto och text: Rune Lindström
… Amalia Årfelt är en visuell variant av min sökta författare. Hennes motiv är enkla. Men sen. Har du sett en sån katt? Snacka om personlighet! Dessutom ser den dig rakt i ögonen. Den skapar den empatiska kontakten som bara ett djur kan ge. Men tro inget dumt om mig, för då hamnar du fel, säjer blicken.
När jag jobbade i Skövde kulturhus så kunde jag fråga bibliotekarien efter ”Bra, dålig litteratur”. Då som motsats till ”Dålig, bra litteratur”, som är mera frekvent förekommande. Jag ville läsa något, som inte var pretentiöst utan ganska vardagligt enkelt. Gärna lite absurt och överdrivet för tydlighetens skull. Och att författaren hade ett ärende som hen gärna torgförde. Tror att det bara var en av de utfrågade som helt förstod min fråga. Men en kan vara nog, ibland.
Jag sökte en författare som inte i första hand ville vara författare utan en som i första hand hade en berättelse.
Av och till hamnade vi bland ungdomsromaner. Kanske inte så konstigt i synnerhet som jag inte hade läst dem som ung. Då var jag ganska nördig och sökte kunskap ofta i udda ämnen.
Amalia Årfelt återger djur som vi tidigare inte sett dem. De är vad de är – bara så mycket tydligare.
Ser på nätet att hon ofta ställt ut på Nationalgalleriet. Det var bara ”ett hål i väggen” i Gamla stan. Det var en gång i tiden mitt vattenhål för konst när jag besökte Stockholm. Men vad jag minns så såg jag aldrig hennes utställningar där, tyvärr. Nu fick jag se hennes djur i Göteborg. Gör det om ni kan. Det är bara några få dagar kvar, skynda.
Annars får ni se här eller på andra ställen på nätet. Det finns många bilder där. Sök.
