Skulpturkatalog, text av Susanna Slöör
För livets skiftande väderlekar
Av Susanna Slöör, ur Skulpturkatalogen ”Amalia Årfelt Skulpturer”
Lek med tanken för ett ögonblick att allt man inte vet tillhör djävulen eller guden. Det skulle i så fall innebära att allt levande, som inte kan förstås och alla främlingar vi möter, bär på djävulen och guden. För konstnären gäller det att i sina verk rikta blicken mot det man vanligen inte ser och känner, det okända. Det vi inte vet leder spåren till dessa abstrakta storheter och motsatser.
Ett tidigt verk av Amalia Årfelt heter Djävulen som bebis, ett lindebarn med knoppande horn, rödglödgade ögon och samtidigt förförande oskuldsfull.
Följer man Amalia Årfelts förhållande till gestalterna hon frammanar i sina skulpturer, bär de alla ett ambivalent drag som mycket väl rymmer såväl djävulen som guden, oavsett om skepnaden är en råtta med svans i hand eller en storgapande katt.
Det finns hos Amalia Årfelt en respekt för det okända och en insikt om att det mesta förblir utanför vår räckvidd. Hunden, kaninen, musen, råttan eller böcklingen framvisar sin slutna värld och väcker längtan. Ögonen stirrar arkaiskt rakt ut i evigheten eller blänker till av den reflekterande svärtan som får pupillen att dölja vad som händer, där bakom i bortomvärlden eller iden andras inomvärld.
Att gestalta och söka gestaltning handlar inte om att söka likna utan att fixera det som avskiljer och separerar, att helt enkelt finna anden eller livet och det utanför oss själva levande. Amalia Årfelt reducerar, förenklar och söker i djurens stora form dess främsta uttryck. Det hundlika i hunden, går samtidigt inte att uttrycka utan att lyfta fram det mest mänskliga i den. Fabeln som uttryck och det med automatik antropomorfa sökandet efter djävulen och guden, skänker liv och gör skulpturerna angelägna. Det blir samtidigt det mest mänskliga i dem.
Djuren, särskilt Amalia Årfelts, är märkvärdigt självständiga och äger den rymd vi inte kommer åt. De är även väktare och kan försvara sig mot människans sökande efter visshet. Kattmamma och barn stirrar stint och markerar värdigt sitt revir med utfällda klor. Klor och naglar, utmejslade fötter och tassar markerar avståndet till vad som händer (inom oss). Barsk och lite småsur är kaninens rätta lynne, knappast harig. Landkrabban tycks hjälplöst strandsatt, men bildar en trygg bänk och utsiktspunkt för dem som ännu inte törs gå i vattnet.
Gestalterna, i Amalia Årfelts verk, bär de egenskaper som vi önskar hos andra och drömmer om funnes i oss själva. Att söka tidsligt bakåt efter det svunna barnet inom oss skapar behovet av det naivistiska uttrycket, det som barnen själva inte alltid uppskattar. Sagorna är som mest tilltalande för dem som lämnat sagovärlden bakom sig och befinner sig i livets senare mer skiftande väderlekar.
/ Susanna Slöör
Skulpturkatalog, text av Susanna Slöör Läs mer »
