amalia årfelt

Omkonst: Ett underland för förundrade

Ett underland för förundrade

Amalia Årfelt, Utställningsstipendiat – Konstakademien, Galleri Öst, Stockholm 
6/10 – 11/11 2018

Text: Leif Mattsson

Att kliva in i Amalia Årfelts utställningsrum på Konstakademien är som att ta det första trevande steget in i en fullständigt främmande värld, en exotisk djungel fylld av sällsamma växter och fabelliknande djur. Men det är snarast sagans eller vakendrömmens menageri man möter. Verklighetens trista banaliteteter sköljs bort redan vid entrén som av ett friskt vårregn.

Till den aktuella stipendiatutställningen presenterar Amalia Årfelt en mängd nya verk, många av dem i ett betydligt större format än hon tidigare visat. Dessutom bjuder hon på en frikostighet vad gäller antalet målningar och skulpturer, flertalet samlade i ett slags öar av koloristisk intensitet med en mycket speciell empatiförmedlande bildpoesi. Det är inte lätt att värja sig; det smittande inre leendet förmedlas som en värmande solskensgåva.

Amalia Årfelt ansluter sömlöst till den rika tradition av svensk naivism och särlingskonst som 1900-talet så givmilt bjudit på. Hennes angreppsmetod är bildspråkligt mycket medveten, och delvis också uppdaterad i förhållande till föregångarna.
     I katalogtexten refererar Ann-Marie Tung Hermelin logiskt nog till en av de absoluta huvudfigurerna inom den internationella naivismen, tullnären Henri Rousseau. Och det är nog rimligen där någonstans man bör söka urkällan till Årfelts fabelliknande formspråk.

Balansgången mellan en trovärdig förmedling av det ömkansvärda, och det entydigt söta, är sällsynt svårbemästrad. Amalia Årfelt klarar den akten med behärskad finess. Mycket beror det på att hennes antropomorfa figurer knappast är just entydiga; i deras predikament finns alltid någonting mer, ett slags anomali som skorrar befriande.
    Om det ur fabeldiktaren La Fontaines didaktiska vishetshistorier gick att dra kloka slutsatser, så kan man glömma det när det gäller Amalia Årfelt. Här skrivs anekdoterna oss inte på näsan. Figurerna spelar inte rollen av överlastade symboler i ett metaforiskt lärdomssystem. De bara existerar, i sitt egendefinierade och djupt klangrika underland.

Stockholm 2018-10-09 © Leif Mattsson

Recension i Om konst https://www.omkonst.se
Länk till artikel: https://www.omkonst.se/18-arfelt-amalia.shtml
Artikel som pdf med bilder: Omkonst – Amalia Årfelt, Utställningsstipendiat

Omkonst: Ett underland för förundrade Läs mer »

Banquet for Årfelt (in english)

This is a translation of the the catalogue text following the exhibition on Konstakademien 2018. Read more about the exhibition here.

By Ann-Marie Tung Hermelin
Translation by Alexei Liss

On a winter night many years ago, a dinner was held at Skeppsholmen at the invitation of the artist, Amalia Årfelt. The reason for the invitation was a painting. We found ourselves seated on each side of Amalia, lined up like disciples of Jesus in Da Vinci’s The Last Supper, except for one person who had been replaced by a pig made of plush, as he was unable to attend. During the preceding autumn, all twelve of us, friends of Amalia, had posed for her and the painting in which we were portrayed together. The painting came first, followed by reality. I was heavily pregnant when Amalia painted me in her studio at the Royal Institute of Art. Now my arms were wrapped around a newborn child as I sat at the dinner table, but I wore the same dress as in the painting. On the table stood meats, cheese, bread, fruit and an abundance of wine. Behind us hung a backdrop reminiscent of the room in Da Vinci’s mural. As we indulged in the food and drink, we soon found ourselves in an almost bacchanal atmosphere. Suddenly the sound of a Spanish guitar enveloped the room. Amalia’s cousin, Benjamin rolled out a wheelchair, in which an artist friend was seated, frantically plucking away at guitar strings, while Karin Mamma danced flamenco, using two tablespoons as castanets. Amalia remained seated in the middle with my infant son firmly planted in her arms. Someone brought out a mandolin, while someone else brought out yet another guitar. All the while, the rest of us stomped, sang and clapped to the beat, dancing away in a synchronised fado.

The gathering reminds me of a banquet which a young Picasso held for Rousseau in his studio in Montmartre during the winter of 1908. The dinner was held both as a quip and as homage to the customs officer and naïve artist, Henri Rousseau. Picassos partner, Fernande Olivier hastily cooked paella while Picasso himself bought charcuterie and a large amount of pastries in place of the food they had ordered from a restaurant, only to not have it delivered in time for dinner. The initial reason for the gathering, Rousseau’s painting Portrait of a Woman, which Picasso had bought eight years earlier, rested on several easels among the African masks in a room decorated with pennants and flags plastered with tributes to Rousseau. When the guest of honour arrived in a cab accompanied by the poet, Guillaume Apollinaire, most of the guests were heavily inebriated. Rousseau was placed on a throne like chair in which he sat, deeply touched by the celebratory poems recited in his honour. Meanwhile the candles in the Chinese lanterns above dripped onto his hat forming a pyramid of candlewax. The poet Cremnitz was the first to speak, declaring something along the lines of “this is Rousseau’s painting in which his magic brush tames nature”. In the background, Cubist George Braque played the harmonica while his friends; Pichot and Dali performed a peculiar Spanish dance.

Twenty-three years after the gathering in Skeppsholmen, and one hundred ten years after the banquet held for Rousseau, the commonalities between Henri Rousseau and Amalia Årfelt’s artistry are striking. Årfelt’s panel paintings and sculptures of lions, monkeys, snakes, colourful birds in fantasy landscape among palms and waterbeds with water lilies are displayed in the Art Academy’s gallery. It is a dreamlike place, a utopian paradise that could perhaps be referred to as “Amalien”. Apollinaire’s improvised poem celebrating Rousseau encapsulated one of the aspects that baffled and amused audiences of the time, “your painting captures what you saw in Mexico / red sun in green banana leaves”. Yet Rousseau had never been to Mexico, or in any jungle aside from the botanical garden in Paris and he made no attempt to deny this fact. Rather he insisted on devoting himself to art for art’s sake, with the right to create images without pretences or hidden agendas. The undisguised desire for the creation of images is equally central in Amalia Årfelt’s paintings. The fact that she portrays herself in the center of her own painting, encircled by twelve friends as an analogy for Leonardo da Vinci’s mural painting of Jesus and the twelve disciples, is neither due to delusion of grandeur, nor a commentary on a biblical story, but rather a deliberate way to toy with the image itself. It is a deliberate choice to create and take part in art.

Her aspirations and level of productivity have remained constant since her graduation exhibition at the Royal Institute of Art in 1995. In addition to her paintings, she has principally made herself a name as a sculptor and as the creator of numerous public installations. In 2006, she was commissioned to design the Swedish film award Gullspira representing the goat of the same name in the film ”Barnen från Frostmofjället” (The Children from Frostmofjället), based on the book by Laura Fitinghoff. A few years later, she sculpted a larger scale version of Gullspira, which was placed on a pedestrian street in central Sollefteå. It was inaugurated in 2017.

Animals are fundamental to Amalia Årfelt’s artistry. Gullspira’s mild expression is unmistakable. The animals in her paintings often seem to express ambiguous feelings. Some appear as if they have agreed to be painted, like the lion posing under a palm tree, gazing directly at the beholder, or the crocodile who in a show of vanity exposes all his teeth. They control the image. It is almost like a selfie, in which the animals exhibit sides of themselves, which are neither naturalistic nor beautified. Årfelt does not strive to capture the physical essence of the animals, like the movement of fish in water, i.e. the fish’s inherent fishiness. Instead she aims to transcend the concept of viewing the fish as a fish, but rather as a decorative object and as a carrier of complex feelings. By doing so, the animals appear as unpredictable subjects. Like the sweet petite cat; rather than emphasis its cuteness, its thorny mouth resembles that of an angry piranha, or the flying fish whose blank expression look deliberate, almost feigned, as if they vehemently choose to ignore the viewer.

In her painting, Årfelt works with intense combinations of colour. The sky is bright yellow and the ground is pink. Even with regard to her choices of colour, Årfelt operates on the border between beauty and rawness. In Amalia’s Paradise, the colours are almost palpably delicious. It is as if you can sense its saltiness and sweetness, the crispy taste of light blue, the bitterness of the yellow and the red’s rounded fruitiness. The colours place the spectator in a culinary dream.

The seemingly unconstrained access to an uncensored fantasy, without aesthetic taboos, which permeates Årfelt’s world of imagery, was considered primitive and childish in Rousseau’s day. However, the father of naïve art probably had much greater influence on Picasso’s artistry than vice versa. Towards the end of the banquet, Rousseau bid Picasso farewell with the words: “The two of us are the greatest painters of our time, you in the Egyptian and I in the modern style”, before abandoning the increasingly chaotic gathering.

Those of us who know and have followed Amalia’s artistry over the years know that it emanates from an unusual combination of seldom seen capacity for work and a rare goodness. We know that in every artistic expression there is both humour and seriousness, and ultimately, we see that Amalia Årfelt is Sweden’s finest and foremost living artist working in the naïve style.

Ann-Marie Tung Hermelin

Translation by Alexei Liss

Banquet for Årfelt (in english) Läs mer »

SAK-2016-arsbok2

Omkonst: Tjugonio samtal om konst (bok)

Boknytt: SAK:s årsbok 2016 – ”Ingångar & utvägar”.  
Sveriges Allmänna Konstförening, Bokförlaget Arena. Red: Jennie Fahlström
Text: Leif Mattsson

Se artikel med bilder (pdf)

SAK:s årliga bokutgivning har en historia som sträcker sig tillbaka till slutet av 1800-talet. Länge var konstföreningens konstnärsbiografier och samlingsverk de enda som stod att få vad gäller aktuell svensk konst. Detta var innan den digitala tekniken möjliggjorde mindre upplagor med färgtryck (I SAK:s tidigare böcker var en stor del av bilderna reproducerade i svartvitt).

Årsboken för 2016 är en sammanställning av de samtal som intendent Jennie Fahlström gjort med konstnärer som på ett eller annat sätt samarbetat med SAK under åren 2010-2015. Det rör sig om tjugonio konstnärer, och intervjupersonerna är huvudsakligen sådana som levererat högvinster eller multiplar för SAK:s räkning. Här finns många av Sveriges mer namnkunniga konstnärer representerade, men även en del som befinner sig på lite avstånd ifrån konstens absoluta centrum. 

Samtalen förs i avspänd form och respektive konstnär sätter på ett naturligt sätt sin prägel på intervjuerna. I flera fall kompletteras dessa med kortare avsnitt där konstnärerna beskriver ett specifikt konstverk ur historien som haft stor betydelse för dem. Valet av verk är intressanta och ofta något överraskande. Exempelvis väljer Thomas Broomé ”Ambassadörerna” av Holbein, Klara Kristalova några foton från den misslyckade Andréexpeditionen och Andreas Eriksson etsningssviten ”Flodaltare” av Torsten Renqvist.

Bredden är stor, här finns representanter från olika generationer och tekniker samt varierande konstnärliga infallsvinklar. De samtal Jennie Fahlström fört med de olika konstnärerna har sin källa i produktionen av vinster eller multipla verk, som i förlängningen ska hamna i olika SAK-medlemmars hem. Därmed faller den strikt konceptuella konsten samt konstfilmen naturligt bort, liksom en del etablerade konstnärer inom dessa genrer. De intervjuade är således huvudsakligen sådana som arbetar med måleri, grafik, fotografi, konsthantverk och skulptur (i diverse olika tänkbara former). 

Det är en underhållande bok med många överraskande vändningar i samtalsflödet. Exempelvis kan man läsa att Helene Billgrens förstaprismålning ”Please Please Me” hämtat titeln från en Beatleslåt och att det finns kopplingar till Goya i bildens figurer. Vidare att Amalia Årfelt har en objuden gäst i sin ateljé – en mus som man kan ana ter sig lika handfallen som hennes multipel ”Handfallen mus”. Och att Tova Mozard som 12-åring lät sig uppslukas av tv-serien ”Twin Peaks” samt att seriens skapare, David Lynch, fortfarande är en stor inspirationskälla för henne. 
    Fredrik Wretman ger ett antal självutlämnande och autobiografiska svar. Exempelvis berättar han historien om den kände fadern, Tore Wretman, som tidigt ifrågasatte sonens beslut att bli konstnär, för att senare i livet säga sig alltid ha trott på sonen. Det sistnämnda var när Fredrik Wretman hunnit bli berömd och just skulle ställa ut på Louisiana. Det finns nog ett antal konstnärer som kan känna igen sig i Fredrik Wretmans privata reflektioner.

Mycket glädje och ibland lite charmig vardagshumor sprids i de återkommande kortintervjuerna med olika pristagare genom åren. 
    Lilla Kajsa Wallman (som ser ut att vara i fyraårsåldern) kommenterar sin vinst – ett grafiskt blad av Clay Ketter: 
 Hur var det att vinna ett verk?
 Roligt, jag gillar att vinna.
 Vad tyckte du om verket du vann?
 Jag gillar djuren och tycker de är fina. Varför har en bil kört över dem?

Stockholm 2016-06-22 © Leif Mattsson

http://omkonst.se/16-boknytt-sak-ingangar-utvagar.shtml

Omkonst: Tjugonio samtal om konst (bok) Läs mer »

Affisch Paradisien vernissage

Vernissage 13 juli 2018

Välkomna till Paradisien

Målningar och skulpturer av Amalia Årfelt
Keramik av Astrid Årfelt

Orangeriet i Skebobruk Brobyvägen 19

Vernissage 13 juli kl.14.00-17.00
Öppet 14, 15 juli kl. 14.00-17.00
samt vid konserter och föreställningar t.o.m. september

Skebobruks kulturförening http://skebobrukspub.blogspot.com/

Om konstnärerna:

Djur ligger Amalia Årfelt varmt om hjärtat. Likt den naivistiska konstnären Henri Rousseau skapar hon en egen värd där djuren, inte människan, står i centrum. Ett Årfeltskt Paradisien. Om henne har sagts att hon besjälar djuren i sina skulpturer och i sitt måleri. Ofta arbetar Årfelt med vågade färgkombinationer, i ett lustfullt möte mellan skönhet och humor. Sedan hon tog examen vid Kungliga Konsthögskolan 1995, har hon medverkat i ett stort antal utställningar och fått en rad offentliga uppdrag. Bland annat har hon utformat Gullspiran, barnfilmspriset som delas ut varje år på Guldbaggegalan.

Astrid Årfelt är keramiker, utbildad vid Konstfack, med en osviklig känsla för form och material. Sedan många år tillbaka tillverkar hon bruksföremål i lera och stengods i sin verkstad på Gotland. Hennes verk utmärks av intagande utformning i vackra färger som inte står i motsats till föremålens funktionalitet. I Orangeriet finns skålar, kannor, vaser mm. att köpa till förmånliga priser.

Vernissage 13 juli 2018 Läs mer »

Omkonst: Nationalgalleriet lämnar Gamla stan

En kreativ epok närmar sig sitt slut
www.omkonst.com:
Amalia Årfelt, Bengt Jahnsson-Wennberg, Nationalgalleriet, Stockholm, 19/11 – 4/12 2016 
Text: Leif Mattsson

Artikel med alla bilder (pdf):

Efter trettiotvå års verksamhet, centralt i gamla stan, är det dags för konstnärsdrivna Nationalgalleriet att packa flyttlådorna. Lokalen som ursprungligen var tänkt som ateljé åt Hasse Lindroth, en av galleriets grundare, har kommit att bli ett av de mer långvariga och lyckosamma galleriexperimenten med konstnärer vid rorkulten. Det trotsigt subversiva namnet ”Nationalgalleriet” var Jordi Arkös idé, som tillsammans med ett tiotal andra kreativa aktörer utgjorde den initiala kärngruppen.

En ton av sent sextiotal har till viss del färgat galleriets (outtalade) estetiska profil, med tidningen Puss som svävande moderskepp över de kulinariska konstanrättningarna. Bland initiativtagarna räknas logiskt nog också flera konstnärer som kan associeras med undergroundtidningen, som Ulf Rahmberg och Lars Hillersberg. Något senare tillkomna aktörer som Christer Themptander, Roland Haberlein och Ulf Lundkvist kompletterar snart bilden av ett galleri vars utställare svingar uppercuts mot etablissemanget från gräsrötters nivå.

Flytten till någon ännu inte fastställd adress (vid denna pressläggning) sker kring årsskiftet 2016-17, med enbart den pågående utställningen och en Grand Final som avslut. Sen korkas gravölen upp och en epok är till ända, en tid präglad av hundratals intressanta och möjligen i andra lokaler helt otänkbara presentationer. Galleriet fullkomligt svämmar över av minnen och av mättad karaktär; de fyrahundraåriga färgresterna på takbjälkarna, de skeva rumsytorna och det kryptliknande källarutrymmet blir naturligtvis svårmatchade i framtida lokaler.
     Den konstnärliga bredden har varit osedvanligt stor under alla de år som galleriet verkat. Bland Nationalgalleriets många utställare märks såväl oetablerade som mycket välkända konstnärer. Den initiala lutningen åt en undergroundestetik har också med åren kompletterats och delvis ersatts av helt andra konstnärliga imperativ. Genomgående har dock utställningarna alltid förmedlat en ton av enkel och värmande närhet till betraktaren samt ett visst ointresse för ekonomisk knipslughet.

Kanin med fjäril av Amalia Årfelt
Kanin med fjäril

På den sista separatliknande utställningen samsas Amalia Årfelt och Bengt Jahnsson-Wennberg om utrymmet. Årfelt med sina kluriga kaniner, fåglar och diverse animaliska blandformer. Och Bengt Jahnsson-Wennberg med sin ”ikonostas” baserad på den unge Folke Hydmans ormteckningar. Båda utställarna kan sägas representera just det som varit utmärkande för galleriet under många år: en stark närhet till en folklig berättartradition utan choser, åthävor eller förställning. 
     Det mentala avståndet till Hudiksvallsgatans gallerikluster kunde knappast vara större. Men naturligtvis behövs båda typerna av presentationsytor. Konsten som helhet och som samlande begrepp är beroende av både kylan och värmen, det förfinat minimalistiska såväl som det burleska och det naivistiska. I denna kreativitetens intrikata ekvation kommer nedläggningen av Nationalgalleriet på Skomakargatan att skapa ett tomrum som blir tämligen svårfyllt under de nästkommande åren. 

Stockholm 2016-11-30 © Leif Mattsson

Omkonst: Nationalgalleriet lämnar Gamla stan Läs mer »

omkonst: Konstforum

Omkonst: I människans spår

Amalia Årfelt, Peter Wiklund, Konstforum, Norrköping, 29/9 – 14/10 2012
Text: Lotta Ekfeldt

Se artikel i pdf med bilder:

Det spretar en del när Amalia Årfelt och Peter Wiklund ställer ut tillsammans på Konstforum i Norrköping. Det är två väsensskilda spår som vänskapligt och hänsynsfullt samsas om utrymmet, var och en med sina egna premisser. 

Amalia Årfelts skulpturer i betong får mig bokstavligen ner på knä. Nyfiket går jag nära för att undersöka de fina detaljerna hos den sittande valpen ”Hund” — den utvalda stenen till tunga, de vita klorna infällda i betongen och ögonen av glas. Samma sak med aporna ”Herr Brown” och ”Silkesapa”. De sitter på apors vis med armar och ben åt olika håll. Den tomma blicken speglar ingenting, utom möjligtvis själva naturen försänkt i sitt eget varande. 
     Det går inte att komma undan apornas mänskliga drag. Beskrivningar som eftertänksam och förundrad dyker upp i mitt huvud. Men ligger det inte en fara i att beskriva djur som om de hade mänskliga egenskaper? Att hitta passande epitet för att förklara och känna igen sig i det vilda eller främmande Andra?
     Årfelt är i så fall inte rädd för hon låter djuren förbli naturvarelser med sina egna uttryck. Men hon räds inte heller att då och då bjuda in dem i den mänskliga kulturens sammanhang som i skulpturen ”Apa med filt” där en betongapa insvept i en rosa filt förvandlas till en Roslinparafras.

Om Amalia Årfelt rör sig i naturen gör Peter Wiklund det motsatta. I hans bildvärd finns spår och fragment av mänsklig aktivitet. Objekten kan vara välkända representationer i form av skyltar eller en dörr men också vara hopfösta partiklar eller slagg på väg att formas eller omformas. I ”Strandfynd” flyter okänd materia fram och bildar irrationella mönster. Det liknar ingenting och har inget direkt sammanhang. Det är förvirrande och smått enerverande men på samma gång intressant. Blicken söker sig envist tillbaka för att tvinga fram en mening. Till sist ger jag upp och accepterar formernas sega egenheter. 
     Wiklunds bilder är associativa men också undersökande. När han låter objekten ta över som i ”Skyltar” blottläggs inte bara klyftan mellan objekten utan också deras avstånd till människan. Föremålen gör sig oåtkomliga och finns inte längre till hands. I ”Zapp” laddar till och med en skylt ur av egen kraft i en gigantisk blixt. Dörren i ”Snabb sorti” blir också till ett objekt för sig själv där man tvekande undrar vad man ska göra med den. Stänga eller gå ut? Det blir både humoristiskt och absurt.

Norrköping 2012-10-03 © Lotta Ekfeldt

http://omkonst.se/12-arfeldt-wiklund.shtml

Omkonst: I människans spår Läs mer »